ALLA SOM SKA TILL URKULT RÄCKER UPP EN HAND!

 

Jo jag tänkte att det skulle vara mitt Urkultsår i år. Jag har berättat för barnen att jag tycker det. I år är det jag som ska få göra som jag vill och vill de inte vara utan mig vid pärlplattetältet, skrotverkstan eller Lionståget, ja då får de helt enkelt hänga på mig.

Jag tänker att jag nästan ska bosätta mig vid poesiscenen och ibland springa bort till festivalområdet och dansa till Syster Sol, Fastpaholmen, Världensband, Apolonia, Bjäran, Goodbye Girls, Mittfolk, Trollfolk och kanske en massa annat också. Fast… Men tanke på hur bra det gått hittills med att få kidsen att anpassa sig efter mig så hittar ni väl mig vid pärlplattetältet, skrotverkstan eller Lionståget i alla fall.

 

Fast jag är sjukt nöjd, bara jag får gräva ner fötterna i jorden bland de magiska träden vid den vilda Nämforsen…

 

❤

 

 

 

Och snubbarnas blickar blir svaret för mig om jag duger eller ej (va?!)

Tror du verkligen att du har en chans på mig!?!

Jag går på gångbanan genom parken och pratar med min dotter på mobilen.

Hon berättar om sin dag hos favvovännen.

Det är lördagkväll och de stora kidsen är ute med lite katig alkohol i kroppen.

Ett gäng pojkar kommer emot mig på gångbanan och jag hör dem prata med mig eller egentligen om mig.

”Vart ska du?”

”skaru mä hem?”

Jag ägnar dem ingen tid,

ger dem inte ens en blick och när de nästan har passerat mig säger de,

”Nej, kanske inte va, fniss fniss”

Jag funderar i en nanosekund på att fråga pojkarna vem det egentligen är som har makten här?

Vem det är som bestämmer om jag ska följa med någon av dem?

De eller jag?

Trodde de verkligen att de någonsin hade en chans på mig

och att det var de som ”valde” bort mig och inte tvärtom?

Om jag hade ägnat dem lite uppmärksamhet,

det de så gärna ville ha ifrån mig,

så hade de slagits om vem av dem som skulle få mig.

Men kära små pojkar,

trodde ni verkligen att ni någonsin hade chans på mig?

Det är ju bara löjligt.

Ingen kan få mig.

Jag finns inte för att ges eller tas.

Jag är min egen och ingen annans.

Och så tänker jag på Syster Sols ironiska ord:

Och snubbarnas blickar blir svaret för mig om jag duger eller ej (va?!)

Jag vet att jag duger och att jag är perfekt precis som jag är. Det är du med.

Perfekt.

Precis så som du är.

Och snubbarnas blickar skiter jag fullständigt i.

Jag blir nästan förbannad om någon snubbe kollar in mig.

Fuck off liksom!

Let me the fuck be.