Och snubbarnas blickar blir svaret för mig om jag duger eller ej (va?!)

Tror du verkligen att du har en chans på mig!?!

Jag går på gångbanan genom parken och pratar med min dotter på mobilen.

Hon berättar om sin dag hos favvovännen.

Det är lördagkväll och de stora kidsen är ute med lite katig alkohol i kroppen.

Ett gäng pojkar kommer emot mig på gångbanan och jag hör dem prata med mig eller egentligen om mig.

”Vart ska du?”

”skaru mä hem?”

Jag ägnar dem ingen tid,

ger dem inte ens en blick och när de nästan har passerat mig säger de,

”Nej, kanske inte va, fniss fniss”

Jag funderar i en nanosekund på att fråga pojkarna vem det egentligen är som har makten här?

Vem det är som bestämmer om jag ska följa med någon av dem?

De eller jag?

Trodde de verkligen att de någonsin hade en chans på mig

och att det var de som ”valde” bort mig och inte tvärtom?

Om jag hade ägnat dem lite uppmärksamhet,

det de så gärna ville ha ifrån mig,

så hade de slagits om vem av dem som skulle få mig.

Men kära små pojkar,

trodde ni verkligen att ni någonsin hade chans på mig?

Det är ju bara löjligt.

Ingen kan få mig.

Jag finns inte för att ges eller tas.

Jag är min egen och ingen annans.

Och så tänker jag på Syster Sols ironiska ord:

Och snubbarnas blickar blir svaret för mig om jag duger eller ej (va?!)

Jag vet att jag duger och att jag är perfekt precis som jag är. Det är du med.

Perfekt.

Precis så som du är.

Och snubbarnas blickar skiter jag fullständigt i.

Jag blir nästan förbannad om någon snubbe kollar in mig.

Fuck off liksom!

Let me the fuck be.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s