JAG mår illa!

Att använda ord som ”sjukt”, ”galet” och ”jag mår illa” när en pratar om barn som leker med leksaker, är inte DET lite sjukt och galet? Och får inte DET er att må lite illa?

Jag tänker så här, att saker som bör få en att känna så här starkt, är INTE att barn leker med leksaker, för det är, liksom, ni vet, ”normalt”. Däremot människor som exempelvis knullar med djur eller lik, det är sjukt, galet och bör framkalla någon slags känsla av illamående hos ”normalt” funtade människor. Men ja, jag kanske är lite ”normal” som tycker så här…

 

 

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsneutrala-kataloger-uppror-utomlands_7704952.svd

Jag misstänker att jag knarkar

Jag tror att jag kan vara en konstknarkare. Om en känner för att sätta en etikett på mig, så skulle konstknarkare kunna funka. Jag är dock inte så förtjust i etiketter även om jag ibland ser dess funktion, som på mjölkpaket exempelvis. Om det inte stod mjölk på paketet, skulle vi då veta vad paketet innehöll?

Men om en nu nödvändigtvis ska knarka något så känns konst som en jävligt schysst sak att knarka.

Jag var på seriefestivalen ruta till ruta idag, där två av mina grymt begåvade vänner deltog med sin konst. Och jag gick därifrån med lite knark. Eller ganska mycket faktiskt.

Jag kom, jag såg, jag svettades

 

Strax efter tolv cyklade jag gäspandes hem, cirka då festen började alltså.

Nu hemma. Borstat tänderna. Huvudet på kudden. Hälsningar Tö/anten

Här var jag:

Svarta hjärtan är också hjärtan

Ett rött hjärta fyllt av kärlek värker.
Det gör svarta hjärtan också,
värker av kärlek.
Men den svarta färgen är kryddad med sorg.
Ibland värker svarta hjärtan mer…

Min frågeställning?

 

Vad är jag rädd för? Eller varför har jag så mycket gråt som inte kommer fram?

 

Ledord:

Missförstådd

På glänt

RÄDSLA

Hämnd?

Vrede

Olycklig

Förvirring

Gömd

Glömd

Upprepning

 

 

Jag väljer mina droger

Känner mig så otroligt jävla bra när jag egentligen vill dricka kaffe men ändå väljer te.

Var hemma är

Vi bor i köket. 22 grader har vi, så fryser gör vi då verkligen inte.  ”Det känns inte som att vi är på landet, mamma”, sa Lillgulliganen förut. ”Nahä(?), var känns det som att vi är då?”, frågade jag. ”Det känns som att vi är hemma hos dig i stan”, svarade hon. Och nyckelordet här är inte ”stan” utan ”hemma”. Vi är hemma.